Dödens Lammunge.

2009-12-26T23:46:00.002+01:00

Har flyttat till; robinhaldert.tumblr.com

Skogen.

2009-12-26T21:51:00.003+01:00

Helgen i korthet.

2009-12-20T23:56:00.000+01:00

2009-12-18T01:42:00.001+01:00

Juli känns lite avlägset. Men snart är det nytt.

2009-12-18T01:07:00.000+01:00

2009-12-17T00:23:00.002+01:00

Det är en sån kväll när man är lite full, och inser hur bra man har det.

2009-12-14T23:16:00.003+01:00

2009-12-10T12:35:00.002+01:00

Det verkar vara nåt med mig och torsdagar, för fram tills alldeles nyss trodde jag ännu en gång att det var onsdag. Och sen tänkte jag; vad spelar det för roll.

2009-12-02T22:02:00.001+01:00

Fram tills alldeles nyss trodde jag att det var onsdag imorgon. Jag hade helt fel, såklart.

Märta.

2009-12-01T00:33:00.001+01:00

Idag har jag gjort två saker. Ingenting, och funderat på min framtid.

2009-11-22T21:52:00.002+01:00

2009-11-18T10:56:00.002+01:00

Jag blir så provocerad.
Jag vet inte om det är friskt eller osunt, men det irriterar mig å det gruvligaste.
Sen rycker jag på axlarna och så är det bra med det.

Bengan, en gubbe jag gillar.

2009-11-05T22:04:00.001+01:00

We'll find out.

2009-11-03T23:34:00.003+01:00

Hon skriver att hon saknar min blogg som den var. Och det gör jag med.
Och jag undrar om det plötsliga behovet av att kräkas i ord som drabbade mig var för att jag behövde berätta något för någon annan, eller om jag behövde berätta allt för mig själv. Och när jag tänker så ser jag att det finns mycket jag behöver berätta för mig. Om min pappa och min mamma. Om min syster och min bror. Om dom jag har träffat som försvunnit, och dom som är kvar. Om dom som försvunnit men är kvar.
Tills dess är jag min egen, tills mitt jag ändrar mina egenheter.

2009-10-26T22:51:00.001+01:00

Ett spök.

2009-10-20T23:19:00.002+02:00

2009-10-15T10:14:00.000+02:00

Well I looked my demons in the eyes,
laid bare my chest, said "Do your best, destroy me.
You see, I've been to hell and back so many times,
I must admit you kind of bore me."

2009-10-13T13:44:00.001+02:00

Är det verkligen en vanlig dag,
när FRA besöker min blogg,
En tisdag som denna.
Det undrar jag.

Nora.

2009-10-13T11:54:00.004+02:00

En gång varje år när man åker hem märker man att det har blivit höst. Det var den där gången i år, och då får ju bilden såklart vara med på fotourval.

Underhund.

2009-10-09T16:45:00.003+02:00

2009-10-06T22:58:00.001+02:00

2009-09-29T21:15:00.002+02:00

Idag undrar jag, hur mycket av mig som var jag. Och hur mycket som var du själv.

2009-09-28T00:01:00.000+02:00

Jag har varit i göteborg. Jag gillar inte göteborg normalt sett.

2009-09-26T10:59:00.001+02:00

Don't put your trust in walls,
cause walls will only crush you when they fall.

2009-09-23T23:40:00.000+02:00

och han seglade genom nätter och dagar,
vecka ut och vecka in,
nästan under ett år,
långt bort,
till vildingarnas land.

jag har cyklat,

2009-09-22T00:30:00.000+02:00

i en mörk park. och jag har tänkt.

jag har tänkt att man får vara ledsen. och man får skrika.

men man får aldrig, aldrig sänka ner den tiden som har varit i den gröt av fyra månaders tårar, svett och kärlek som vi kokat.

för då kan man glömma det som har varit bra. och det är det jag vill minnas. såhär efteråt.

Tell Godot I couldn't wait.

2009-09-14T09:39:00.000+02:00

Helg i Nora är alltid det man behöver.

Idag har jag druckit:

2009-09-09T12:59:00.000+02:00

Kaffe.
Choklad.
Leverpastej.
Kaffe.

2009-09-03T22:52:00.000+02:00

Det stormar och det är ju nästan det bästa jag vet.
Och jag har nyplaneterade växter och gröna ljus och allt är väl.

Stan < Landet

2009-09-01T23:20:00.000+02:00

Nu,

2009-08-29T09:41:00.000+02:00

springer jag till skogs.

Idag diskuterar vi;

2009-08-25T10:53:00.000+02:00

Om äggmacka med kaviar egentligen är äggmacka med ägg. Eller macka med kycklingrom och fiskägg.

Och nu, vädret.

2009-08-23T23:57:00.000+02:00

Det behöver inte vara svårare än att när molnen är fina, är vi det också.

På mitt skrivbord haver jag idag.

2009-08-19T12:29:00.000+02:00

En estnisk peng.
Ett minneskort.
Ett kort minne.

Trötta armbågar.

Och jag andas lättare.

2009-08-18T21:46:00.000+02:00

2009-08-18T09:49:00.000+02:00

Jag dammsög aldrig.
Och jag hade nästan glömt vad man gör med tid.
Jag kollade på en halv film istället. Den var så bra att jag inte ville kolla klart.
Eller så ville jag bara sova. Och kolla klart med dig istället.

Kanske bara lite vatten.

2009-08-17T19:32:00.000+02:00

INTERMISSION:

2009-08-17T15:04:00.001+02:00

Idag ska jag dammsuga. Min dammsugare har ett rör av plast istället för metall. Det tycker jag känns väldigt framtiden.

2009-08-17T12:58:00.000+02:00

Så många gånger för har jag inte vetat. Inte velat vara den som avslutar fast man borde gjort för länge sen. Man låtsas att man måste tänka och hoppas att tårar ska rinna ut i sanden och bytas mot ogillande för att slippa det som biter värst.
Den här gången är annan.
Den här gången behövs tiden för att början på något annat ska stå på en annan grund. Och kanske känner du dig som den som blir bedd att vänta för väntandets skull. Men det är inte väntan du väntar på. Men det väntandet ger är en jag som vet svaret så det sitter lika hårt när jag känner det som när jag säger det.

2009-08-15T15:52:00.000+02:00

Vi låtsas att vi inte pratar i helgen. Att vi halvsover och inte bryr oss om klockan. Men vi skriver till varann på våra egna ställen. Det vi gör gör vi för den andra och tror att det är för oss själva.
Och väggarna är inte tysta. Dom talar och talar och säger så mycket om allt som har varit på så kort tid. Och kanske är det enda jag behöver att få andas lite innan jag vaknar. Och kanske vaknar jag sådär pigg som jag kan vara när jag har fått sova fritt, eller sådär trött som jag kan vara när vi har somnat alldeles för sent och klockan som alltid står på 07:12.

På ett tåg. För inte så länge sen skrev jag;

"Det har varit så olika. När vi träffades var du den ouppnåeliga. Vi hade träffats tidigare men jag tror aldrig vi verkligen hade mötts.
Vi stod i hörnet på baren och du frågade hur det gick med henne och jag berättade. Jag tror du lyssnade och när vi promenerade över bron var jag fortfarande inställd på att vi skulle hem till oss själva. Det blev inte så, och vi sov natt efter natt och jag fattade inte riktigt hur det gick till och du sa att snart måste det ta slut för du va bara ett plåster och jag var bara ett sår och ju längre man väntar med att dra bort desto ondare gör det. Men vi lät det sitta kvar.
Jag skulle åka och du skulle vara kvar och vi skulle säga tack och hej och vi visste nog båda att vi skulle glömma bort och allt skulle bli som vanligt och du och jag skulle ju aldrig gå. Jag var inte för dig och vi visste det.

Men du följde med.

Du handkramade dig genom skakiga flygresor och jag visste fortfarande inte varför och kanske inte du heller. Men på nattljummen mopedväg med dina armar runt behövdes ingen anledning.
Vi var fulla ibland och jag sa saker som kom ut fel och ja sa saker jag inte tror du hörde. Eller så hörde du och nånstans ligger det och väntar på att du ska ta in och ta emot.
För vi spelar spel. Men ingen tärning lurar mig att lura dig att visa nåt annat än det som är äkta och för första gången har jag velat tänka efter. För utan att vi märkte låg vi så när att plåstret kanske fastnade på båda. Och om man rör sig för snabbt så vet man inte vem det blir som får ont."

Och ikväll kanske jag röker en cigarett och jag kommer tänka att om du hade varit med hade jag låtit bli för en gångs skull för jag vet vad du tycker om det. Och jag tänker att om du hade varit med hade du velat fixa en åt mig för trots att du inte gillar det så gör det ju inget. Och vi hade tänkt på varann lika mycket som vi gör nu, och sett vad som spelar roll och inte. Vad jag försöker säga är, att du spelar en stor, stor roll. Oavsett hur dags jag vaknar.Och ingenting är någonsin förgäves.

2009-08-15T14:16:00.000+02:00

2009-08-14T20:29:00.000+02:00

Är det nåt som hjälper så är det katt.

och

aldig hejdå, bara snooze.

2009-08-14T14:45:00.000+02:00

Don't ask me what's wrong.
Ask me what's right.

2009-08-12T21:03:00.000+02:00

2009-08-07T02:19:00.000+02:00

Vaknar med en full måne utanför fönstret och tröjan är klistrad mot ryggen och jag är klistrad mot dig.
Jag skulle åka, inte somna. Men vem kan välja att åka utan att stanna. Inte jag iallafall.

Och jag cyklar inatt. Månen är vass men samma hos dig som hos mig och jag möter inte många och dom jag möter är på väg hem som jag. Men märket i pannan sitter kvar och svandammen ligger blank.

2009-08-05T14:23:00.000+02:00

Att kattunge och hundvalp innehåller lika många bokstäver ser jag inte bara som helt otroligt, jag ser det även som något sorts tecken. Oklart på vad.

2009-08-02T03:10:00.000+02:00

Vi delar rum igen, syster och jag.
Vi har gjort det förut. På jularna man minns. Vaknade och visste vad som skulle hända men ändå kändes det. Det kändes.
På somrar när man har vaknat i samma rum. Ropat efter frukost till mamma och fått. Eller vaknat skavfötters på kökssoffa. Den ene med Dickinsonlugg och den andre med vitgul pottfrilla.
Jag har vaknat på helgagatan många dagar i decimeterförkort tältsäng och sovit vägg i vägg på hornsgatan.
Och det har alltid varit nåt speciellt. Och nu delar vi igen.

2009-07-31T20:51:00.001+02:00

Väl framme hälsas jag välkommen av en hund jag inte tror jag känner. Men den verkar känna mig så jag låter det vara som det är. Skickar meddelande till mamma att jag är hemma bara för att sekunden senare läsa mitt eget meddelande på hennes på skrivbordet kvarglömda mobil.
Det knakar i väggar och däck som möter asfalt i gammalt regn utanför låter alltid annourlunda här. Och hundarna suckar och lamporna blinkar ibland och det här hemmet kommer alltid kännas som hemma.

2009-07-27T17:28:00.001+02:00

Som mamma brukar säga, det enda man behöver göra är sitt bästa.

2009-07-21T09:09:00.001+02:00

2009-07-20T23:45:00.000+02:00

Det är som när du mötte mig på centralen jag ser dig. Nu och föralltid.

2009-07-20T10:56:00.000+02:00

Ständigt detta krig för att inte göra fel, när det enda som behövs är att göra rätt.
Och du gör det så bra när du inte tror mindre om dig själv.
Det är du nu, och spöken från förr kan bara skrämma om man tror att dom finns.

2009-05-28T11:47:00.000+02:00

"Don't say nothin, ok? Just stand there til I leave.

I wanna remember this.

I've never done it before."

2009-05-27T10:34:00.001+02:00

Jag vaknade av att det stormade idag. Det blåste en sån vind som gör att man vinglar lite när man är oförberedd och håret blir rufsigt. Jag gillar vind, särskilt om den som den här, kommer inifrån. Och det är en storm i ett tandborstglas.

2009-05-25T20:25:00.001+02:00

Saker hade hänt i min lägenhet när jag var borta. Saker som påminner om nåt jag tror jag alltid föreställt mig och kanske saknat. Nu är det inte det det är. Men jag kan låtsas eftersom jag tror jag vet vad det verkligen är.
Och jag har fått höra saker om mig själv som jag har hört förr, men det har runnit av. Den här gången fastnar det bättre och jag låter fem dagar bli sex.

2009-05-22T15:21:00.000+02:00

Jag till 118100: Kan det va nåt, tro?

118100 till mig: Ja, vi på 118100 tror att det kan vara något. Ha en trevlig dag!

Ibland säger 118100 precis det dom ska. Tack för det.

För övrigt gör din oförmåga, eller ovilja, eller vad fan det nu kan vara, att göra detta drägligt mig mer än måttligt ointresserad.
Det känns hälsosamt.

2009-05-20T10:55:00.000+02:00

Det behövdes tydligen inte mer än så för att det skulle kännas bättre.
En promenad över en bro jag gillar, en bra kväll och osannolikt nog en bra morgon.
Fast det var kanske inte så lite.

2009-05-19T00:10:00.000+02:00

2009-05-18T18:17:00.000+02:00

Det började på en för kort tältsäng i en liten lägenhet där det fanns en syster som va så snäll att hon upplät hälften av sina 25 kvadrat till en lillebror som ville flytta till stan. Det fanns en katt som hette Jonas som kom och hälsade på ibland och det fanns ett pingisbord och jag sov med kudden på huvet.
Mamma och jag hade packat ner mina prylar i några väskor och åkte i min blåa bil en sen kväll och det kändes både sorgligt och stort. En tant ramlade och fick hjälpas och bilbatteriet dog.

Senare flyttade vi till palatset jag och syster och först va jag fast i nåt som slutade med att allt blev annorlunda. Det fanns innergård och fyra meter tak och jag kunde vakna av att det ringde på dörren vid elva och folk jag knappt kände men ändå gillade direkt tyckte att det va dags att köra igång igen fast det bara var ett par timmar sen man kom hem. Och jag öppnade och bjöd in och var glad. Det var förfester och efterfester och fester och jag lärde känna mer folk under några månader än jag hade gjort på flera år innan.
Det fanns en katt där med en gång. Den hette katten.
Jag nästan bodde på ML och jag minns första gången jag gick dit och trotsade min egen uppfattning om att jag inte fick göra vad jag ville. En fyllde år och jag träffade några fler för första gången och många av dom är fortfarande kvar och ett par räknar jag som mina bästa vänner och kommer fortsätta göra det.

Tiden gick och jag flyttade igen. Till en liten lägenhet som inte var ett palats men fin ändå. Det fanns ingen katt.

Jag flyttade till dalen och det kändes som mitt första egna. Det var trägolv och tjocka fönster och högtalare på toaletten. Det fanns ingen katt.

Förutom flyttar minns jag dagar på fjäderholmarna, brunch på sirap, en dag på skansen, en kväll i västertorp med fight night, kvällar på southside, nätter på baba, kvällar och nätter på Marie Laveau, kvällar och nätter på obaren, kvällar i tanto, nätter på konstig, nätter på ace, mat på texas burger, mat på saddle & sabre, kvällar på malmen, dagar i stan, kvällar på mosebacke, thai i enskede, en mamma som tycker att en röd manchestersoffa är den bästa sovplatsen i världen, människor som har kommit, människor som har gått och framförallt människor som är kvar.

Det är sånt jag tänker på när jag cyklar vilse i årsta industriområde klockan två på natten efter att ha hjälpt en vän. Inte för att jag var tvungen, utan för att jag ville.
Nu är jag i ny lägenhet. Det finns ingen katt. Än.

2009-05-13T00:47:00.001+02:00

Det hade gått en vecka och jag hade varit olika saker. Jag hade varit ledsen och besviken och arg och rädd och ensam. Förra tisdagen va som en dimma och jag blev nog lika chockad av hur jag reagerade på det som sas som jag blev av det jag hörde, trots att det inte kom oväntat.

Men jag hade lyckats stänga av i en dag och jag mådde bättre av det, och idag trodde jag att det skulle börja om men det gjorde det inte. Jag sa det jag ville säga och jag hoppas du förstod vad jag menade. För det här är viktigt. Kanske det viktigaste. För mig. Oavsett hur det slutar.

Ny lägenhet med nya saker och ny utsikt gör också något med mig. Luften smakar lite bättre och det har redan ljusnat fast allt är snett. Om några veckor sitter jag på en utländsk strand och kanske gör den något med mig med. Eller fortsätter på nåt som redan har börjat. Jag kommer sitta själv och det kommer inte vara som jag hade tänkt. Men jag kommer tänka på annat och det är kanske dags för mig med att vara själv utan att vara ensam.

Vad som är tur är att jag har dom jag har. Att jag har nån som kommer på cykel när jag inte har kunnat äta på ett dygn och lagar soppa och fyller mig med vin tills jag kan somna, och som blir arg åt mig när jag inte orkar känna mer själv.

2009-05-06T23:26:00.000+02:00

Jag vet inte, she said.

2009-05-03T02:14:00.001+02:00

Jag tänker mycket. När jag gör det kommer jag fram till många olika saker och ibland inte till nånting alls. När det gäller dig kom jag fram till att du åkte nog själv av en anledning, och ska få space om du behöver det.

Men jag tänker på dig, och hoppas att du gör detsamma.

För övrigt bajsade en fiskmås mig i huvet idag. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Så jag låter bli.

2009-04-27T01:45:00.000+02:00

Det hade varit en bra dag. Den hade varit lång och varm och fylld med vänner och lite ny luft. Men det räckte inte. När jag senare sitter i hörnet på en bar och pratar med min syster om dig måste jag ändå kämpa för att pressa tillbaka något som inte har velat komma upp på många år. Hon berättar saker jag vet och saker jag inte vet och det är klart hur jag ska tänka men det går inte. Det är min egen hjärna som spökar och jag tror jag fick spökena i present för ett par år sen när jag lät mig kontrolleras på ett sätt som inte borde varit möjligt. Men jag är ny nu och tänker inte projicera detta på dig. Jag tänker rida ut stormen och låta det vara precis så jobbigt det behöver vara.

Jag flyttar snart. Det slog mig att jag aldrig har bott utan att vara på väg nån annan stans. Till stockholm, till nästa lägenhet. Till nästa och nästa. Det har varit bra, men jag kan inte föreställa mig hur det kommer vara att vara när jag är på plats där jag ska vara. Jag kommer byta ut en känsla mot en annan och jag vet inte vilken det blir.

Nu ska jag försöka stå emot behovet av att skicka ett till för att jag inte har fått svar på mitt förra. Jag kommer misslyckas.

2009-04-21T21:41:00.000+02:00

Något gör något med mig. Det är det jag skriver eller det du skriver eller det jag tänker eller det andra tänker om mig eller en blandning av allt och något mer.
Jag känner saker jag inte brukar känna och saker talar till mig på nya sätt.
Egentligen har jag nog alltid varit medveten om hur både det och jag borde vara. Kanske har jag bara väntat på att det ska hända av sig själv och det känns som att det är nu det händer och jag behöver inte vara rädd för vart det slutar.

Jag får dagarna att gå och jag gör vanliga saker, och korta stunder lurar mig själv att jag inte är rädd för saker som kan hända eller saker som kan sluta hända.
Jag tvättar och låtsas att det inte kan vänta till imorgon för att nåt ska kännas viktigt och jag skjuter upp viktiga saker för att bli stressad senare och få tiden att inte räcka till.
Jag ringer några hundra mil så ofta jag kan utan att verka nåt annat än kontrollerad, trots att det är det sista jag är. Jag vill ta ett flyg, en båt, en bil, en buss, en cykel, en taxi, långt innan 45 har blivit 0. Jag vill vara han med vattnet och vågorna.
När jag sover så drömmer jag saker jag minns. Tills jag vaknar av att jag stirrar upp i vit färg i sprucket tak och är vaknare än på dagen.

En annan tänker i banor som skulle kunna varit mina egna för kanske två år sen. Vem som är vad i förhållande till vem blir fel och jag är glad att jag inte är kvar där. För när man tror att det man gör är fel och det leder till nåt som inte skulle kunna vara mer rätt kommer man se tillbaka och undra varför man gjorde som man gjorde och varför man inte gjorde det tidigare.

2009-04-13T21:52:00.000+02:00

På ett fält bredvid vägen brinner ett hus upp. Eller ner. Eld ser sällan ljusare ut än mitt i svart natt och i lågorna äts åratal av samlande upp. Minnen blir till aska och sot och jag kunde inte bry mig mindre.
Tidigare på kvällen kom jag till det hur jag räknar som mitt hem, inte så mycket på grund av själva huset som på grund av vem som bor där.
Jag får höra att det är farligt att köra 30 mil till efter redan körda 25 och jag hör mig själv tänka att jag inte kunde bry mig mindre.
Du ringer mig och jag ringer dig och jag hör att det stämmer när du säger att du är trött och lite full. Jag berättar vart jag är på väg och jag får höra att det är det finaste nån gjort för dig. Jag tänker att det är det förmodligen inte är sant men att det är det finaste jag gjort för mig själv också.
Trots att det är du som sover känns det som det är jag som drömmer när jag kliver in i din hall, fyra timmar efter att jag skulle köra försiktigt, och jag tänker på att inte tänka på vad som ska hända imorgon och vad anledningen är till att jag inte kunde hålla mig borta.
Dagen efter kör jag dig till flygplatsen och du säger att du inte vill göra mig ledsen. Det borde du vilja för anledningen till att jag är ledsen är att du gör mig så glad. Dina förväntansfulla ögon gör det både lättare och svårare att åka och på väg ut från terminalen möter jag en femårings blick och mitt uttryck i den stunden kommer han förmodligen att minnas.
Även jag minns när jag åker hem igen på vägar jag aldrig tidigare kört. Jag minns att också jag också har suttit på ett plan. I en annan tid när jag var fem år och en sjökaptensmössa fick räknas som en flygkaptens. Och i ett senare suddigt knivskarpt minne sitter jag i samma mans knä som jag satt bredvid på planet. Jag känner sylvass skäggstubb mot min barnmjuka tinning och du viskar en mening som jag tror har format mig mer än jag vill erkänna. Men jag kunde fan inte bry mig mindre och mönster är till för att brytas och jag har brutit fler det senaste halvåret än jag visste jag hade.

Du har åkt och jag ska göra vad jag kan för att få två månader att försvinna. För jag kunde inte bry mig mer.

2009-04-07T23:03:00.000+02:00

2009-04-07T00:41:00.000+02:00

Dagarna känns nya. Kanske på grund av vädret, men framförallt känns dom viktiga för att dom på ett väntat men overkligt sätt är dom sista, och jag är både stolt och avundsjuk.
Jag träffar nya syskon och känner känslan av att alla tyst vet vad som är viktigt när något fattas. Samma känsla finns i min egen stympade men aldrig begränsade familj.
Kvällen blir precis som jag gillar men får för sällan. Vi spelar spel som bjuder på underlag till konflikt men vad jag får höra är att jag inte säger det jag tänker. Jag tänker att du har skrivit det bäst själv, att allt har sina anledningar, men jag säger det inte. Jag tänker att det finns mycket jag vill säga men aldrig får tillfälle, fast jag vet att tillfällen har funnits och kommer komma igen. Tills dom gör det litar jag dumdristigt på att du hör vad jag tänker och ser på mig när jag ser på dig att det är ärligt.
Kvällen efter kommer vi ligga så tätt som vi alltid gör och allt det som du vet att jag vill säga kommer finnas som färdigt formulerade meningar i mitt huvud. Tänkta många gånger tidigare i andra situationer men aldrig så svåra att få ut som nu när dom känns ärliga för första gången, och dom kommer få ett ärligt mottagande när dom väl tar sig ut.
Jag kommer känna dina tårar salta min kind och jag vet inte om det är på grund av det som väntar oss dom närmaste månaderna eller om de känslor jag känt de senaste dagarna har funnits hos dig med och väcker nåt av det andra jag vet finns i dig men det känns för tidigt för mig att börja rota i. Trots att jag vill veta allt om allt. Så jag pressar mig närmare och hoppas att det ska hjälpa oavsett. Som några få gånger tidigare i mitt liv får jag svårt att andas. Det beror inte på att mitt ansikte är så tätt mot din hals, eller som de gånger det hänt tidigare, på grund av maktlöshet och rädsla, utan på grund av att saknaden kommer i förskott, nästan en vecka innan du åker. Jag säger inte alltid vad jag tänker, men jag har aldrig känt mig så ärlig.

2009-03-22T22:54:00.000+01:00

2009-03-18T21:34:00.000+01:00

2009-03-16T23:40:00.000+01:00

2009-03-11T11:12:00.001+01:00

2009-03-01T18:02:00.000+01:00

2009-02-25T23:33:00.000+01:00

2009-02-17T21:52:00.000+01:00